FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 23 slår fast: ”... ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.”
Vidare stadgas i artikel 23 att: ”... det handikappade barnet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.”
Det kommer troligen att i viss utsträckning behövas specialskolor och specialundervisning också i framtiden. Utvecklingen går ändå mot en ökad grad av inklusion så att allt fler barn med handikapp deltar i den vanliga skolundervisningen. Det här är utgångspunkten också för den lagstiftning som gäller i Finland.
Ansvarsmedvetna beslutsfattare runtom i kommunerna, kunniga lärare och engagerade föräldrar är den bästa garantin för att bestämmelserna om inklusion, specialundervisning och stödtjänster tillämpas på ett sätt som bäst gagnar den enskilda eleven.