Vem tar det moraliska ansvaret för skolan?
Lika eller olika 27.5.2011
Gör skolfrågor till valfrågor 20.1.2011
Är alla elever behöriga? 28.5.2010
Kostar du för mycket? 21.3.2010
Inklusion - en illusion 18.12.2009
Svikna löften 25.10.2009
Nytt om specialundervisning 6.4.2009
Traditionell elevvård räcker inte till 15.11.2008
Publicerad i Åbo Underrättelser 23.9.2011, i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 23.9.2011
Vem tar det moraliska ansvaret för skolan?
I dag sprider sig en obehaglig tolkning av ordet ”ansvar”. Att alla ska ta ansvar för sitt eget liv låter förnuftigt och bra. På pappret. Men om man inte klarar det? Om man är handikappad? Om man är gammal och sjuk? Om man är alltför ung?
Ansvar är ett stort ord som används alltför lättvindigt. I Finland har diskussionerna gått höga om det politiska ansvaret - eller snarare är det bristen på politiskt ansvar som ingett oro.
Större orsak till oro borde bollandet med det moraliska ansvaret inge. Det här gäller särskilt i skolvärlden. Sällan har så många goda avsikter när det gäller fostran och utbildning utmynnat i så lite handling som nu.
Beslutsfattare kan inte undandra sig sitt ansvar bara genom att diktera ädla principer för fostran och elevvård. I ansvaret ingår också att principerna ska kunna tillämpas. Men istället skärs budgetanslagen ner.
Ett flagrant exempel är de nya grunderna för läroplanen. Elevens rätt till förebyggande stöd och stöd i särskilda situationer betonas starkt. Man utgår från att det finns personalteam som hinner engagera sig i varje elev och som genast ingriper när det uppstår svårigheter. Egentligen förväntar man sig att svårigheter inte ska uppstå, eftersom lärare och kuratorer förutsätts förebygga dem. Ansvaret faller tungt på skolan. Men var blev resurserna?
Ett annat exempel är hotet som vilar över de sju statliga specialskolorna för gravt funktionshindrade elever. En av de sju skolorna är svensk, Svenska skolan för synskadade i Helsingfors. På statligt håll har man diskuterat möjligheten att lämpa över ansvaret för dessa elever på enskilda kommuner. Det skulle innebära att många års samlad kunskap i specialskolornas resurscenter splittras. Många redan drabbade barn skulle utsättas för hemkommunens godtycke när det gäller att satsa på elever som kostar mer.
I trettio år har jag följt med skolvärlden via olika förtroendeuppdrag. Under de trettio åren har Finland upplevt ekonomiska fluktuationer och skolreformer. Vi har upplevt nedskärningar, lärarpermitteringar, skolindragningar, men också nybyggen och nyskapande verksamhet. Det har alltid funnits många goda intentioner gällande skolan. Alla har inte kunnat genomföras, men aldrig förr har skillnaden mellan intention och krass vardag varit så uppenbar.
När jag nu lämnar mitt sista uppdrag i skolvärlden undrar jag: vad blev det av alla vackra försäkringar om att Finlands framtid skapas i klassrummet? Var blev utfästelserna i FN:s barnkonvention? Vi kan inte slå oss till ro med goda PISA-resultat. De handlar ju bara om inlärning, inte om hur unga mår.
Vi håller på att skapa en falsk bild av den perfekta skolan som beaktar varje enskild elevs behov. Verkligheten är ofta otillräcklig elevvård och överbelastade lärare i överstora klasser, där till råga på allt den fysiska miljön kan uppvisa stora brister.
Författaren och diktaren Alf Henrikson har skrivit: ”När missnöjet tryter tar framstegen slut”. I hopp om en bättre framtid för våra skolor uppmanar jag därför till missnöje! Med en travesti på Henriksons ord: ”Där kampandan lever byggs framtiden upp!”
Vi kan visa ansvar genom att protestera mot planerade nedskärningar som kullkastar de vackra principer som godkänts i lagar, förordningar och läroplansgrunder.
Henrica Bargum
direktionsordförande, Svenska skolan för synskadade
ordförande, SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum
(till 30.9.2011)
Publicerad i Vasabladet och ÅU 27.5.2011 och i Hbl 30.5.2011
Lika eller olika?
I dag när intoleransen mot allt som uppfattas som annorlunda tycks ha blivit ett politiskt trumfkort kan det vara intressant att ställa sig frågan hur vi definierar det avvikande. Vad är ”normalt”? Vem är normal? Och vem bestämmer vem som är normal?
Vid Folkhälsans 90-årsjubileumsfest i mars höll Carina Wallgren-Pettersson ett intressant anförande om fingeravtryck. Vartenda fingeravtryck i hela världen är unikt; det finns inga fingeravtryck som är lika. Det betyder alltså att varenda individ är unik. Utgående från detta pläderade Wallgren-Pettersson för allas rätt att vara olika, för större acceptans och tolerans. Detta var en månad före riksdagsvalet. Tyvärr befann sig inte så många av de blivande riksdagsledamöterna bland festpubliken.
Om en del ledande politiker och en obestämd massa av anonyma bloggare numera öppet visar sitt förakt mot annorlunda ”negergubbar” och ”hurrir” så ryser man vid tanken på hur de ställer sig till funktionshindrade. Döva, blinda, CP-skadade, psykiskt sjuka: borde de också försvinna? Vart?
Hur kan vi motverka det hårdnande klimatet och den ökande utslagningen?
Det kan ske genom attitydfostran, främst i skolorna där man redan gör ett betydelsefullt arbete. Men det kan också ske genom rent konkreta, ekonomiska åtgärder i form av positiv diskriminering. Det innebär att man fördelar resurser, inte med millimeterrättvisa utan med moralisk rättvisa.
Lika rättigheter för alla betyder ju inte lika mycket pengar för alla, utan lika möjligheter att utnyttja rättigheterna. Detta som en påminnelse och vädjan till dem som nu förhandlar om det kommande regeringsprogrammet.
Samtidigt som vi borde lära oss att uppskatta olikhet ska vi inte glömma den genetiska sanningen om oss själva: alla människors arvsmassa är till största delen uppbyggd på samma sätt, oberoende av ras. Med vilken rätt ser vi då ner på invandrare, tiggare, på dem som står i brödköerna, på funktionshindrade? De är inte ”annorlunda”, de är unika, precis som var och en av oss.
För ett fungerande och inkluderande samhälle måste vi hitta den rätta balansen mellan individanpassade lösningar som skapar genuin rättvisa, och kollektiv solidaritet som skapar förståelse.
Henrica Bargum
direktionsordförande, Svenska skolan för synskadade
ordförande, SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum
Publicerad i ÅU 21.1.2011 och i Hbl 23.1.2011
Gör skolfrågor till valfrågor!
Det har sagts att det är en lottovinst att födas i Finland. Men vinstsumman utfaller ganska olika beroende på i vilken del av Finland man bor. Särskilt påfallande blir olikheterna för dem som lider av något slag av funktionsnedsättning eller som är i behov av särskilt stöd.
Den nya handikapplagen om assistans är bara ett exempel på hur kommuner kan tolka lagen olika – eller helt strunta i att tillämpa den, i förtröstan på att den funktionshindrade är i en för svag position för att orka kräva sina rättigheter.
Andra exempel gäller tjänster och information som kunde underlätta skolgången för elever med specialbehov. Tjänster som av snålhet eller okunskap inte utnyttjas. Det är kommunernas lagstadgade skyldighet att – obs! på eget initiativ – informera barn och unga med funktionsnedsättningar och deras vårdnadshavare om tillbudsstående hjälpmedel. Alltför ofta brister det på den här punkten. Det kan få tragiska konsekvenser för ett barns psykiska och fysiska utveckling.
I Finland har vi byggt upp en internationellt erkänd kompetens och satsat stora resurser på utbildning och fostran av barn och unga. Vardagen i skolorna visar att vi inte förmår utnyttja resurserna och ta till vara kompetensen. Det beror delvis på alltför skarpa gränser mellan kommunerna. Det beror också på murar mellan olika samhällssektorer som utbildning, socialvård, ungdomsarbete, hälsovård och på försvårat samarbete mellan offentliga och privata aktörer. Därtill kommer den gängse undanflykten: brist på tid och pengar.
Inför varje riksomfattande val har många hoppats att skolan skulle göras till det stora valtemat där alla partier klart skulle ta ställning för en ännu bättre skola som ger våra unga ännu bättre beredskap för framtiden.
Nu när vår Pisa-gloria hamnat lite på sned, när ny lagstiftning om specialundervisning har trätt i kraft och nya läroplansgrunder är under diskussion kanske vi äntligen får ett riksdagsval som faktiskt lyfter fram skolan. Inte så att debatten hakar upp sig på undervisningen i det andra inhemska språket. Vi borde istället fokusera på elevvård, på lärarutbildning och fortbildning av skolpersonal, på skoltrivsel, stödåtgärder, vuxensamverkan.
Lagtexten beskriver i vackra ordalag utbildningens mål: att främja bildning och jämlikhet, att stödja elevernas utveckling, att säkerställa att undervisning ges på lika villkor i hela landet. Kunde nästa riksdag lova att omsätta lagtexten i praktik?
Henrica Bargum
direktionsordförande, Svenska skolan för synskadade
ordförande, SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum
Publicerad 28.5.2010 i Hufvudstadsbladet och 30.5.2010 i Vasabladet.
Är alla elever behöriga?
Tidningen Läraren tar upp en intressant diskussion med anledning av att många lärare säger sig uppleva en ökad aggressivitet bland allt yngre elever. En aggressivitet som tar sig uttryck i handgripligheter mot lärare och andra vuxna.
Man har på finskt håll lanserat begreppet ”koulukuntoisuus” och frågar sig om alla elever verkligen är lämpade för skolgång. I tidningen Läraren är svaret entydigt nej: ”Samhället måste givetvis ta hand om dessa elever, men lösningen finns inte i skolan.”
Hittills har vi ju diskuterat lärarnas kompetens och behörighet. Börjar det bli dags att kräva behörighet också av elever?
Visserligen har vi inte skolplikt utan läroplikt i vårt land, men i praktiken går alla Finlands barn i skola. Skolan är alltså den enda institution i samhället som når ut till alla invånare. Det är lätt att skylla barns och ungas problem på skolan. Men sällan beror problemen på själva skolgången. De finns där, och just tack vare skolan kan problemen förhoppningsvis upptäckas och åtgärdas. Det är ödesdigert om skolan inte ser möjligheter till detta.
På många håll tycks det råda en förlegad uppfattning om skolan som en idyll präglad av konsensus och kompromisser. Är det därför vi skräms av allt som avviker, är det därför vi inte förstår att satsa tillräckliga resurser på problemlösning? Saknar vi mental beredskap att verkligen erkänna och behandla konflikter bland barn?
Har vuxenheten blivit en knapp resurs när vuxna utsätts för alltför stort korstryck och därför själva är otrygga? Var finns Muminmamman?
Och är det så att våra skolor i dag håller på att omvandlas till ”kunskapscenter” med kunder istället för elever, med mentorer och coachar i stället för lärare med auktoritet? Kanske alltför många alternativ gällande kurser och studiegång leder till att svaga och redan utslagna ungdomar i praktiken fråntas alla alternativ och därför reagerar med frustration och aggressivitet.
Det är den här sortens frågor vi borde ställa oss, i stället för att skyffla över elevproblemen på ”samhället”.
Mot bakgrund av rapporter om utslagna och aggressiva elever, mot bakgrund av det ökande antalet omhändertagna barn, mot bakgrund av stigande kurvor för elever i behov av specialundervisning är de åtgärder som nu vidtas i kommunerna oförlåtliga: lärarpermitteringar, nedlagda skolor, nedskurna timresurser, inskränkningar i ungdoms- och kulturverksamheten. Därtill kommer knappa anslag för elevvård, bristfällig ungdomspsykiatri, otillräcklig skolhälsovård.
Alla elever har rätt till en god och trygg skolgång. Det förutsätter ett tillräckligt antal pedagoger, kuratorer, psykologer, handledare och många andra vuxengrupper. I samarbete, inom skolan.
Svaret på rubrikens fråga måste bli att alla elever är behöriga, per definition. Men håller vi på att skapa obehöriga skolor?
Eller rentav ett obehörigt samhälle?
Henrica Bargum
direktionsordförande, Svenska skolan för synskadade
ordförande, SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum
Publicerad i Vasabladet 21.3.2010, i Hufvudstadsbladet 22.3.2010
Kostar du för mycket?
En del kommuner har beslutat gå in för prislappar på samhällsservicen: när man får besked om dagisplats ska man samtidigt få veta vad platsen kostar samhället, när man klämt sig framåt i operationskön får man samtidigt en kalkyl på hur dyrt ingreppet egentligen är.
Det låter bestickande fiffigt. Visst är det bra att vi alla blir kostnadsmedvetna. Visst är det viktigt att vi inser hur mycket vi verkligen får för våra skattepengar, att vi påminns om att skola, hälsovård, socialservice inte trollas fram gratis.
Samtidigt infinner sig en obehaglig misstanke om att det hela är ett sätt att hålla gräsrötterna i en sinnesstämning av evig tacksamhetsskuld och tillbörlig ödmjukhet.
Och, ännu värre, samtidigt uppstår risken att personliga prislappsuppgifter sprids. Och att vi börjar jämföra prislapparna.
Om vi vet att grannens hörselskadade barn behöver teckenspråkstolk för att klara skolan och om vi samtidigt får veta hur mycket det (lagstadgade och oundgängliga) stödet kostar så räknar vi kanske snabbt ut att man för samma peng kunde ha rustat upp skolans mögelskadade jumpasal eller köpt en ny uppsättning skolböcker. Hur påverkar det toleransen hos lärarkår och skolkamrater?
Om en äldre man beviljas en nödvändig starroperation men alla samtidigt vet hur många tusenlappar den operationen kostar samhället, utsätts han då för tryck som driver honom att avstå från hela operationen?
Om vi matas med uppgiften att vården av en tarmcancerpatient betingar inemot 80 000 euro om året, hoppas vi då att patienten belastar skattebetalarna i någon annan kommun än vår?
När en förståndshandikappad får plats på vårdhem, måste en familj som redan drabbats samtidigt få inpräntat hur mycket av andras pengar som platsen slukar?
Håller vi på att skapa ett samhälle där alla som inte är i psykisk och fysisk toppform ska gå omkring med en prislapp om halsen och skämmas?
För när vi väl har angett pris på all samhällsservice så ligger det snubblande nära att börja kalkylera med alternativ användning av pengarna.
Då blir slutresultatet att den billigaste skolan är den där eleverna stannar hemma. Virtuell undervisning är en god början...
Och den billigaste sjukvården är ättestupan. Vårdtestamenten är en god början...
Då börjar vi titta snett på alla som kostar. Och då fördjupas klyftan mellan friska och sjuka, mellan unga och gamla, mellan arbetsföra och hjälpbehövande.
Vi kan mycket snart få uppleva den här klyftan rent konkret i skolvärlden. Reformen av statsandelssystemet gör att tillägget för specialundervisning faller bort. Kommunerna har visserligen kunnat använda tillägget till helt andra ändamål, men en viss moralisk förpliktelse har ändå funnits. Man har kunnat argumentera för att elever i behov av särskilt stöd verkligen ska få detta stöd, eftersom statsmedel beviljats.
Nu slopas tillägget helt. Det betyder att specialundervisningen blir dyrare för kommunen och för den enskilda skolan. Återstår att se hur den ekvationen kan lösas. Kommer prislappstänkandet att vinna över pedagogiska sakskäl och mänsklig hänsyn? Kommer specialeleverna att bli en kostnadskrävande paria som alla slåss om att slippa?
Finland går alltför långt i kostnadsmedvetenhet och nyttotänkande. Det kan stå oss dyrt.
Henrica Bargum
direktionsordförande / Svenska skolan för synskadade
ordförande / Speres, specialpedagogiskt resurscentrum
Publicerad 18.12.2009 i Hufvudstadsbladet och 20.12.2009 i Vasabladet.
Inklusion – en illusion?
”Med inklusion i utbildningssammanhang avses ett utbildningssystem där alla elever, oberoende av inlärningsförutsättningar och/eller handikapp (t.ex. fysiska, intellektuella, emotionella, sociala och språkliga handikapp) har rätt att få undervisning i sin närskola.”
Så här definieras begreppet i Speres Inklusionshandbok, en faktaspäckad mapp som har sänts till alla svenska förskolor och grundskolor i Finland.
Inklusion innebär ett steg vidare från integrering. Inklusion innebär att vi har ett enda skolsystem för samtliga elever. Detta är något som också Finland har uppsatt som mål genom att anta Salamancadeklarationen från 1994. Deklarationen tillkom på initiativ av Unesco och innehåller principer och praxis vid undervisning av elever med behov av särskilt stöd. Den bygger på FN:s fördrag om de mänskliga rättigheterna.
Det övergripande målet är alltså klart: det är närskolan som ska vara det första alternativet för en elev med funktionshinder. Regeringens aktuella lagförslag om specialundervisning har utarbetats i den andan.
Det finns givetvis elever med grava funktionshinder som mår bäst i en specialskola där den fysiska och pedagogiska inlärningsmiljön är anpassad för just deras behov. Därför har vi alltjämt i Finland sju statliga specialskolor, varav en svensk, Svenska skolan för synskadade. Och därför finns det alltjämt kommunala specialskolor runt om i landet.
Det idealiska är om sådana här specialskolor ligger i anslutning till en reguljär grundskola. Det gör till exempel Svenska skolan för synskadade i Helsingfors som numera delar hus och gård med stadens kvartersskola, förskola och dagis. Ett annat exempel är Jungmans skola i Jakobstad, där sparivern dessvärre nu riskerar att slå sönder en välfungerande gemenskap.
Teoretiskt sett har vi i Svenskfinland kommit ganska långt på vägen mot inklusion. Det har till stor del skett av krassa skäl - långa avstånd och litet elevunderlag - och inte av ideologisk övertygelse. Och om man synar hur inklusionstanken tillämpas i praktiken blir bilden inte så smickrande. Murarna finns ofta kvar, kanske inte mellan skolorna men inom skolan eller inom klassrummet.
Det förekommer nämligen alltjämt farhågor och fördomar: lärarna är rädda att inte möta upp till specialbehoven, ”vanliga” barn och föräldrar skräms av barn med sociala störningar.
I Salamancadeklarationen erkänner man problemen och konstaterar att det krävs effektiv informationssatsning för att skapa upplysta och positiva förhållningssätt. Det krävs också förändringar i fråga om läro- och kursplaner, skollokaler, skolorganisation, pedagogik, utvärdering, personal och etiska normer i skolan. Sådana åtgärder leder, enligt Salamancadeklarationen, till förbättrad utbildningskvalitet över lag och till högre inlärningsnivå för samtliga elever. Inklusionprincipen hjälper oss med andra ord att minnas skolans kärnuppgift: att ställa barnet i centrum.
Sann inklusion kräver god vilja och rätt inställning, framför allt bland lärarna. Det är ju ett känt faktum att skolans värderingar definieras i lärarrummet.
Men sann inklusion kräver också ekonomiska och personella resurser, omläggning av lärarutbildningen, adekvata bedömningsmodeller, tillräckliga stödtjänster för elever och lärare, insatser från föräldrar. Och attitydfostran i samhället som helhet.
Om vi möter de här kraven och lyckas skapa en genuint inkluderande skola så har vi samtidigt lagt grunden för ett genuint mänskligare samhälle.
Skolan måste ges nödvändiga resurser för att axla rollen som föregångare när det gäller större förståelse och acceptans av funktionshindrade.
Henrica Bargum
direktionsordförande / Svenska skolan för synskadade
ordförande / Speres, specialpedagogiskt resurscentrum
Insändare publicerad bl.a. i Hbl och Vbl 25.10.2009
Svikna skollöften?
Det är inte länge sedan hela Finland upprördes av skotten i Jokela och Kauhajoki och krävde större satsningar på bland annat elevvård och vuxennärvaro i skolorna. Men i dag går så gott som samtliga kommuner in för att skära i timresursen och öka gruppstorlekarna. En del kommuner har till och med fattat beslut om lärarpermittering och vikarieförbud. Ungdomsgårdar dras in, bristen på psykvård för barn och unga bara ökar.
Utan att överdriva alltför mycket kan man hävda att de tragiska dåden hittills lett till konkreta reformer bara när det gäller begränsningen av vapenlicenser.
Undervisningsministeriets förslag om nya lagar gällande specialundervisning är därför mer än välkomna. Ministeriet vill genom en revidering av lagstiftningen lägga större vikt vid förebyggande verksamhet bland eleverna, vid utbildning och fortbildning bland lärarna, vid stödåtgärder också i gymnasiet. Barnets rättigheter lyfts tydligare fram.
Om den nya lagen verkligen efterlevs i kommunerna får vi en tryggare och bättre skola och lärare som är bättre rustade att hjälpa elever i behov av särskilt stöd.
Frågan är hur lagparagraferna kommer att synas i klassrummen. Tidtabellen sammanfaller med reformen av statsandelssystemet som träder i kraft 2010. Det nya systemet innehåller inte längre några höjande faktorer på grund av specialundervisning.
Tidtabellen sammanfaller också med den ekonomiska recessionen och dess nedskärningskrav. Kommer man att till exempel nå ut med den lärarfortbildning som förespeglas, när stramare budgeter samtidigt tvingar enskilda skolor att förbjuda personalen att delta i kurser och seminarier? Var tar lärarna tid för lagstadgade förebyggande samtal och stödåtgärder samtidigt som permitteringar och större grupper gör deras vardag ännu stressigare?
När vi i år firar 20-årsjubileet av FN:s konvention om barnets rättigheter har vi särskilt stor anledning att fokusera på våra elever och ge dem den goda inlärningsmiljö som de har rätt till. Då måste kommunerna ta sitt ansvar när det gäller skolornas ekonomi, men också staten måste rikta tillräckliga anslag för att Finlands barn och unga ska börja må bättre. För det är väl vår främsta uppgift?
Henrica Bargum
ordförande, SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum
Publicerad 6.4 i Hufvudstadsbladet och i Vasabladet
Nytt om specialundervisning
En arbetsgrupp tillsatt av Undervisningsministeriet har utarbetat en ny strategi för specialundervisning. Man räknar med att strategin börjar tillämpas i skolvärlden från hösten 2010, delvis i form av ändrad lagstiftning, delvis i form av projektsatsningar.
Då får vi bland annat ett nytt begrepp: intensifierat stöd, en förebyggande verksamhet som skolan är skyldig att erbjuda så snart man upptäcker att en elev behöver extra hjälp. Beslut om eventuell överföring till specialundervisning kan i framtiden göras först efter att eleven fått intensifierat stöd och detta inte visat sig tillräckligt.
Nytt är också att överföringen till specialundervisning inte längre får gälla skoltiden ut. Ett överföringsbeslut fattas hädanefter bara för en bestämd tid. Sedan måste beslutet och behovet omprövas på nytt. Den här principen kan kommunerna tillämpa redan nu, men i många kommuner förekommer det att en elev som kunde återgå till normalundervisning helt slentrianmässigt hålls kvar i specialundervisningen.
Nuvarande lag vidkänns inga stödåtgärder i gymnasiet. Den nya specialundervisningsstrategin föreslår att stödåtgärderna ska fortsätta på andra stadiet, enligt samma principer som i grundskolan.
En viss uppluckring av tystnadsplikten är också att vänta. I dag är tystnadsplikten inom elevvård och undervisning så sträng att det kan ha direkt skadliga konsekvenser för eleven.
Lärarrollen lyfts fram mycket starkt. Arbetsgruppen föreslår bland annat att lärarutbildningen ska ge rum för praktisk erfarenhet av specialundervisning, att studerandekvoten för speciallärare och specialbarnträdgårdslärare bör höjas och att fortbildning gällande specialundervisning ska ges åt hela den undervisande personalen. För denna fortbildning föreslås konkret ett anslag på 1 miljon euro per år. En stor summa, men så är också målgruppen stor om man vill nå varenda lärare i varenda skola i hela landet.
Många av arbetsgruppens förslag kräver ändringar i lagar och förordningar. Samtidigt kommer också statsandelssystemet att ändras och det får återverkningar på skolbudgeten. Enligt nu gällande lag betyder till exempel en elev som överförts till specialundervisning automatiskt ett större statligt stöd. Ett tillägg som kommer kommunen till godo men som de facto inte är öronmärkt för en elev eller en skola eller ens för undervisning. Mindre framsynta kommuner kan använda det för helt andra sektorer. Hittills har skolorna ändå haft åtminstone moralisk rätt att kräva in tilläggsmedel för sina specialelever. Hur detta påverkas av den aviserade finansieringsreformen är än så länge höljt i dunkel.
Den nya specialundervisningsstrategin medför en hel del genomgripande förändringar som inte bara kommunens tjänstemän utan också förtroendevalda i fullmäktige, nämnder och direktioner har orsak att sätta sig in i.
Principerna i strategin är vackra och viktiga: förebyggande stöd för elever och utökade resurser för utbildning och fortbildning av lärare. Ännu viktigare är att principerna omsätts i praktiken och att inte till exempel finansieringsreformen och landets försämrade ekonomi urvattnar dem.
Lite beklagligt är det att man inte vågat gå in för att i lag stadga om en övre gräns för gruppstorlekar. Nu har vi hamnat i ett läge där de kommunala budgeterna tycks styra oss mot allt större klasser. Alla varnande exempel, trygghetsaspekter och (van)trivselundersökningar till trots.
Henrica Bargum
direktionsordförande, Svenska skolan för synskadade
ordförande, SPERES, specialpedagogiskt resurscentrum
Hbl 15.11.2008
Traditionell elevvård räcker inte till!
Finland har ryckts upp ur sina PISA-drömmar till en obehaglig skolvärld av våld och illamående. Snart kanske man inte vallfärdar hit för att förundras över våra goda inlärningsresultat utan för att förfäras över våra ensamma och utsatta elever?
Egentligen borde det här inte komma som någon överraskning. I flera år har bl.a. Stakes varnat för att våra elever mår dåligt och att de saknar hjälpinstanser.
Och hur har stat och kommun reagerat? Genom att dra ned på elevvården, införa läroplansgrunder som är ägnade att öka utslagningen och göra skoldagen ännu mera fyrkantig, genom att minska på undervisnings- och servicepersonal i skolorna, genom att strama till skolbudgeten med större undervisningsgrupper och indragen klubbverksamhet som följd.
Det är givet att den sortens skolpolitik leder till problem, problem som lätt skylls på skolan. I själva verket uppstår problemen sällan på grund av skolan men de upptäcks oftast tack vare skolan.
I dagens situation räcker det antagligen inte med traditionell elevvård. Vi behöver något som kunde kallas Preventiv Pedagogik, precis som man inom hälsovården idkar förebyggande arbete som omfattar hela livsmiljön.
Preventiv pedagogik kunde innebära satsningar på de yttre ramarna, på skoldagens uppläggning – och givetvis på personalen.
Det finns mycket att förbättra när det gäller de yttre ramarna, utöver akuta mögelproblem. Vi borde komma ifrån den idiotiska och skenheliga argumenteringen om att ställa ”väggar” mot ”innehåll”. Båda behövs! Våra elever mår bättre i en estetisk och inspirerande omgivning. Är det inte orättvist att missunna barn en arbetsmiljö som många vuxna tar för självklar?
Skoldagens uppläggning kommer att ändras till det bättre när de nya läroplansgrunderna med fler fria ämnen införs. Men en hel del återstår att göra. När får vi till exempel en helhetsdag enligt svensk modell? Och varför ska lärarna alls betala för skolmåltiden när den borde utgöra en obligatorisk del av den preventiva pedagogiken; ett utmärkt tillfälle att pejla stämningar och lära känna eleverna under friare former.
Den viktigaste faktorn är givetvis personalen. Det måste finnas en ansvarig rektor i varje skola och rektorn borde få mycket mera stöd och resurser. I ett vanligt företag står ledaren aldrig så ensam och så ansvarstyngd som rektorn i en skola – och ändå har våra rektorer en uppgift som hör till samhällets allra viktigaste.
Klassföreståndarfunktionen borde stärkas och lärarkåren ges mera tid till gemensamma samtal kring eleverna. Det heter att alla lärare är modersmålslärare. Kanske det är dags att plädera för att alla lärare också ska vara elevvårdare?
Det är olyckligt att kringpersonalen i skolan – vaktmästare, städare, kökspersonal – allt oftare hyrs in från utomstående bolag och därför inte hinner engagera sig i en enskild skolas enskilda elever.
Värst är att den egentliga elevvården är kraftigt underresurserad och att antalet skolläkare, kuratorer, psykologer och hälsovårdare dessutom varierar stort mellan kommunerna. Vi borde få en riksomfattande lag gällande resurseringen av elevvården och inte lämna så viktiga beslut åt kommunala prioriteringar.
Samtidigt måste vi inse att ingen lag någonsin entydigt kan stadga om rätten till hjälp för en enskild elev. Vi måste helt enkelt vara öppnare för signaler från ungdomar som mår dåligt och ha modet, viljan och förmågan att ingripa.
En hälsning till den nybildade kommittén för Finlands ”brand”: det bästa brandet skulle väl vara harmoniska och välmående unga?
Henrica Bargum
ordförande för Speres, specialpedagogiskt resurscentrum